Och svaret på er fråga är ja, jag har haft en extremt rolig kväll.


|
Och svaret på er fråga är ja, jag har haft en extremt rolig kväll.
För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. Själv jobbade jag mest med ärendehantering, inga inkommande samtal. Men en gång läste jag en logg från kundtjänsten, där de skrivit följande: ”För övrigt drar kund en rolig historia, vilken jag tyvärr inte lyckas inse poängen med. Enligt honom brukar han alltid dra roliga historier när han ringer in. Detta är hans sätt att visa uppskattning till oss här på supporten. Historien handlade om Mona Sahlin och en häst.” Här kommer ett litet utrymme för diskussion. Nu är vi inne på år 2012 (efter Kristus) och det är fortfarande lagligt med offentlig rökning. Det är nånting som stör mig ofantligt. Människor som… … Går några meter framför en när man är på väg någonstans, och bolmar som aldrig förr. Givetvis är det alltid motvind i dessa lägen, och för den stackars människa som går bakom – dvs mig – känns det som att bo granne med ett polskt kolkraftverk. … Står och väntar på bussen, och tycker att det är en god idé att tända en cigarett eller två medan de står inne i busskuren. … Fimpar bara millisekunder innan de sätter sig i tågvagnen, så att de hela resan luktar apa. De som reser i samma vagn tvingas vackert acceptera att personen är rökare, och rätta sig efter dennes fula ovanor. Passiv rökning må vara mildare än att suga i sig giftet för egen maskin (även om vissa rapporter säger att det är ännu värre), men det är fortfarande direkt skadligt. Hur kan jag som icke-rökare vara tvungen att acceptera att folk går omkring och långsamt förgiftar mig? Om jag är allergisk mot t.ex jordnötter så kan jag ju helt enkelt låta bli att äta det. Men i det här fallet så står det ett gäng människor och tvångsmatar mig. Om jag skulle få välja så skulle jag vilja att det infördes totalförbud mot rökning annat än på ens privata egendom och vissa dedikerade rökrutor/rökrum på arbetsplatser, restauranger och i stan. Folk brukar dra jämförelsen med bilar som spottar ur sig giftiga avgaser. Ska vi förbjuda sånt också? Där blir mitt svar nej. Detta eftersom att man lägger stora resurser på mer miljövänliga sätt att färdas på, exempelvis via el eller biogas. Sen att det snarare har att göra med att oljan håller på att ta slut framför ren omtanke om naturen, det är en annan sak. Dessutom handlar det om vårt viktigaste transportmedel, inte ett njutningsmedel för folk som gillar cancer. Vad tycker ni? Jag köpte lite olika snacks från USA, av ren nyfikenhet hur detta skulle kunna tänkas smaka. Och det skulle jag ju inte ha gjort. Ikväll har jag ätit:
Nu har jag nog fått någon slags allergisk chock. Det svider på tungan och bränner i halsen. Antingen det eller så håller jag på att bli sjuk (att människan inte är gjord för att blanda ovanstående saker kan det förstås också vara). Det känns som att tungan svullnar upp. Snart går det väl inte att andas längre. Ögonen ploppar ut. Jag får spontan sädesavgång. Fradga rinner ur mungipan. De sista dödsrosslingarna letar sig ur mina kvarvarande håligheter. Och det är ju lite spännande att jag väljer att blogga om det hela, istället för att typ ringa efter ambulans. Hår: Busigt rufsigt som åstadkommits genom att yrvaket dra ena handen genom det.
Ja, jag kommer väl till helvetet för det skämtet. Men strunt samma, det kommer att vara varmt och jag kommer att känna folk där. Det här inlägget har ingenting med hjul att göra. Men ibland när jag är ute och far och kommer på nånting jag borde blogga om, så bloggar jag från telefonen. Och där orkar jag inte skriva så mycket, utan skapar istället ett utkast som jag döpt till lite bokstäver på måfå. iPhonen rättade dock mina måfå-bokstäver till ordet ”hjul”. Så nu vet ni det. Hur som helst. I morse fick jag en hypnopomp hallucination. Det kan man få i det där stadiet där man precis vaknat och inte riktigt vet var man är någonstans. Själv hade jag precis drömt att jag jobbade på Aftonbladet (hu!) och hade jobbat natt. Jag hade tydligen varit utomlands och gjort ett reportage. Så när jag vaknade så tänkte jag instinktivt att jag skulle skicka ett SMS till min chef och informera att jag tar kompledigt idag, eftersom jag hade haft nattskiftet och precis lagt upp ett reportage om Tyskland. Det var en jävla tur att det SMSet inte gick iväg. Fy fan. Jag har det inte lätt alltså. Igår tvättade jag kläder, och efter en stunds malande i den där maskinen var det klart och jag hängde upp det på tork i stället ovanför badkaret. Problemet var bara att jag skulle duscha i morse. Det gick ju inte, med den fortfarande småblöta tvätten hängandes i ansiktet. Så då fick jag stå krökt i duschen, med benen vitt isär för att spjärna emot eventuellt halkande. Ett tag gick jag nästan ner i spagat i badkaret. Det måste sett väldigt märkligt ut. Det hade inte blivit roligt att förklara för ambulansmännen hur jag fastnat så, om det behövts. Igår, på pendeltåget hem, satt det tre fjortiskillar och drack alkohol. De tjoade och tjimmade. ”PANG” lät det plötsligt. Jag ryckte till och tittade vad det var, och såg att en ölflaska åkt i marken och nu rullade mot ett hörn vid dörrarna. Jag knöt näven i fickan, men det var inte som att jag hade gått fram och skällt ut dem. Nåväl. Jag tänkte inte mer på saken. Förrän efter några minuter, då det inträffade en sak som skulle få mig att visa ett oanat hjältemod. Flaskan som tidigare rullat runt hade nu fastnat precis vid dörren, så den gick inte att stänga. Jag satt och tittade på hur pendelföraren förtvivlat (antar jag, han eller hon satt ju i sin kur så jag såg ingenting, men jag kan ju ana hur denne slet sitt hår i stor ångest) försökte stänga dörrarna och fortsätta färden mot mitt hem. Men icke. Till slut gick jag fram och tog bort flaskan, kastade ut den på perrongen, varpå dörrarna stängdes och vi började rulla vidare. Jag gick och satte mig igen, och väntade nästan på applåder (som aldrig kom). Och det var då jag kände det. Det som Karl-Bertil Jonsson så vackert säger på julafton. ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.” |
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat